Gustav ii adolf

Fyrtio örlogsskepp paraderade i Strömmen och tre triumfbågar uppfördes i stan. Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Den spanske kungen försökte få påven att bereda henne ett värdigt mottagande, men denne krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan. Den lärare som skulle få det mest långsiktiga inflytandet på drottningen var teologen Johannes Matthiae Gothus som undervisade henne i klassiska språk, historia och religion. Målen för Kristinas uppfostran till regent reglerades genom ständernas betänkande den. Kröningar i Storkyrkan Den första kröningen i Storkyrkan var år då kung Magnus Eriksson och hans drottning Blanka av Namur kröntes , den sista var år när kung Oskar II kröntes. Gustaf V valde bort kröning Oscar II:s efterträdare på tronen, Gustaf V, valde bort kröningen vid sitt trontillträde Den ansågs inte förenlig med den nya tiden. Kungaparet ville införa ett mindre ceremoniellt och mer modernt hovliv.

Hur styrde drottning Kristina Sverige? Vilka områden kontrollerar Ryssland? Är det farligt för barn att titta på TV? Hur hantera 14 åring? Var i kroppen finns Clostridioides difficile? Vad är en atom uppbyggd av? Tópicos populares. När kommer kalifat säsong 2 ut?

Axel oxenstierna

Vad är en annan benämning på gudinnan Freja? Hur funkar 6 skift? Där finns en gammal trefaldighetskälla , även kallad Trefaldighetskällan RAÄ , som är en hälsokälla vid Grävlingsvägen I en gammal sägen berättas det att hon en gång under ett besök på Ulvsunda slott skulle ha stannat vid denna skogskälla och svalkat sig. I Svartsjö slottspark på Färingsö i Ekerö kommun står Drottning Kristinas lind Svartsjö slott i den tidigare barockträdgården öster om slottet. Kristinas lind är nästan år gammal och räknas till en av Sveriges äldsta, levande parklindar. Linden är mångstammig och i dåligt skick. Drottning Silvia planterade en ny lind, som är en genetisk kopia av den gamla. Vid Stallmästaregården i Solna , nära Hagaparken , kallas den lövsal som bildas av ett åttkantigt lusthus med tillhörande talslindar för Drottning Kristinas lövsal. Kristina övertog regeringen den 8 december Vid denna tid deltog Sverige fortfarande i det trettioåriga kriget.

Det danska kriget hade tagit ett mer gynnsamt förlopp än väntat, och från den tyska krigsskådeplatsen kom inte längre några budskap om nederlag. Kristina ägnade sig till en början ivrigt åt regeringsgöromålen. Hon ville regera själv, vilket gjorde att hon snart kom i konflikt med den gamle rikskanslern Oxenstierna. Han förbigicks på ett tydligt sätt och drog sig ibland tillbaka från regeringsbestyren. Onåden sträckte sig även till hans söner. Kristina vann en stor framgång mot hela det oxenstiernska partiet när hon genomdrev utnämningen av den lågbördige Johan Adler Salvius till riksråd. Även om rikskanslern aldrig återfick sitt tidigare inflytande blev hans förhållande till drottningen bättre igen, och hans åsikter fick åter betydelse, särskilt inom utrikespolitiken. Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. Kristina blev förtjust i honom och överhopade honom med ynnestbevis.

Diplomaterna hävdade att hon verkligen var förälskad i honom, tills hon slutligen för att få slut på skvallret påskyndade hans giftermål med sin kusin, pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne. På själva regerandet hade han sannolikt inte något större inflytande, och han föll till sist i onåd hos Kristina. Mot slutet av drottningens regeringstid blev Clas Tott upphöjd till gunstling, men han utövade i ännu mindre grad något politiskt inflytande. Drottning Kristina var en stor beundrare av den persiske storkungen Kyros den store II. Kristinas intresse för politik hade stark konkurrens av intresset för konst och vetenskap. Kristina samlade på konstverk, böcker och handskrifter. Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II:s konstkammare, ett krigsbyte från Prag , flyttades till slottet Tre Kronor , och drottningens bokuppköpare reste runt i Europa. Lärda män från olika länder reste till Sverige. Den främste bland dem var René Descartes , som dock drabbades av influensa och avled inte långt efter sin ankomst.

Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till Kristinas skyddslingar. De lärda höll ibland sammanträden på slottet Tre Kronor , och man talade om en akademi. Men främlingarna var illa sedda i Sverige. De trakasserade varandra, och det visade sig snart att drottningen inte hade råd att hålla dem kvar i Sverige. De utlovade pensionerna betalades inte ut, och det fattades snart pengar till att betala drottningens bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter bidrog också till att de flesta av de lärda främlingarna, efter ett par år, lämnade Sverige. När ständerna antog bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning att en ogift drottning då snarast skulle gifta sig för att ätten skulle fortleva. Kristina hade också tidigt blivit föremål för giftermålsplaner. Hennes far, Gustav II Adolf , hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåvarande kurprinsen i Brandenburg , sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm.

Förhandlingar om frågan bedrevs också verkligen, men avbröts definitivt Själv hade Kristina och hennes kusin Karl Gustav hyst ett visst intresse för varandra. Ständerna blev allt enträgnare i att hon skulle gifta sig. Hon tvingades avge en sorts förklaring, att hon skulle tänka på hertig Karl , men hennes verkliga planer gick i en annan riktning. Under aktualiserades äktenskapsfrågan. Kristina meddelade rådet sitt beslut att göra sin kusin Karl Gustav till sin efterträdare utan att ingå äktenskap. I rådet angav hon sina skäl att inte gifta sig. Hon menade att det väl inte var så svårt att förstå "at H. M:s ögon och näsa sittia alt för högt till att gifva sigh under mans våldh i then stat H. M:t nu står och är uthi". Giftermålsfrågan togs återigen upp på riksdagen , då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och livliga överläggningar ägde rum dels med rådet, dels med ständernas utskott. Kristina genomdrev sin vilja, och Karl Gustav utkorades till tronföljare.

Steget togs fullt ut vid Kristinas kröningsriksdag i Stockholms storkyrka 20 oktober , då ständerna utsåg honom till arvfurste. Problemet var dock att Karl Gustav själv var ogift och saknade avkommor, vilket också rådet diskuterade. Deras önskan var att Karl Gustav skulle gifta sig så fort som möjligt. Kristinas kröning hade diskuterats under flera år, sedan hon blev myndig Rådet och drottningen beslutade sig för att skjuta upp den till efter fredsförhandlingarna Under intensifierades diskussionerna inför kröningen. I slutet av maj bestämde de sig för att förlägga den till Stockholm.

Drottning kristina kusin

Rådsherrarna oroade sig för gemene mans vidskeplighet beträffande bytet, men Kristina menade att "det ena rumet är Gudh så kiert som det andra". På själva kröningsdagen skedde en mindre procession från slottet via Järntorget till Storkyrkan. Ceremonin i kyrkan pågick i fyra timmar. Den byggde på ceremonielet från Erik XIV:s kröning. Kristina mottogs vid kyrkporten av ärkebiskopen som traditionsenligt hälsade regenten med "Wälsignat wari han som kommer j Herrans nampn". När det var dags för själva kröningen steg Kristina upp från tronen och gick fram till altaret, där hon ikläddes manteln. Sedan föll hon på knä och svor eden med handen på Bibeln. Efter detta smordes hon med helig olja och blev därmed regent av Guds nåde. Kristina tog därefter plats på silvertronen för att tilldelas regalierna — ärkebiskopen satte kronan på Kristinas huvud och sedan fick hon spiran, äpplet, nyckeln och slutligen svärdet. När Kristina tilldelats regalierna trädde en härold fram och utropade: "Nu är drotning Christina Crönter Konung öfuer Swea och Götha Landom och dess Underliggiande Provincier, och ingen annan".

Kristina åkte i triumfvagn till slottet med kronan på huvudet och äpplet och spiran i händerna. Under uttåget kastade räntmästeraren silvermynt till folket och skott avlossades från örlogsskepp på strömmen. På kvällen hölls kröningsfest både på slottet Tre Kronor och ute i staden. På Stortorget serverades en helstekt s. Folket drack och slagsmål utbröt. En natt "funnos döde människor, ihjälslagne på gatorna här och där till 10 stycken", skrev en präst från Västergötland, som också var riksdagsman. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen. Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men tillkännagav vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt. De sociala missförhållandena försämrades snabbt under Kristinas regeringstid. Genom förläningar och frälseköp växte adelns jord så pass mycket att den slutligen utgjorde mer än halva riket.

En ny adelsman i veckan var det ungefärliga medeltalet. Bland de många personer som adlades fanns Kristinas egen hovskräddare, som fick namnet Leijoncrona. Antalet grevliga och friherrliga ätter växte till sex gånger så många som förut. Alla nya innehavare av sådana värdigheter skulle förses med grev- och friherrskap. Det blev ett sådant förlänande att drottningen till slut inte kunde hålla reda på vilka gods som blivit bortskänkta och vilka som kronan ännu hade kvar. Hon måste för säkerhets skull sätta ut i gåvobreven om godsen: "Såvida de ingom androm av Oss för detta bebrevade [genom förläningsbrev bortskänkta] äro. Häxprocesser var ovanliga under drottning Kristinas regeringstid. År hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson , som slutade med en mild dom. Vintern gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess.

Det förekom dock dödsstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text "du skall inte låta en trollkona leva"; då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina godkände hon dödsdomen. År dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi. Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse. Hon framställde sin avsikt i rådet och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit. Redan som barn hade Kristina, enligt egen utsago, fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisningen. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes , mer och mer drogs till katolicismen.

Redan anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik. Ett par främlingar invigdes snart i hennes planer. Kristinas hälsa hade länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot , som kom till Sverige , lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet. Längre fram under år ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel , och genom honom kom Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV. De ännu så länge hemliga katolska sympatierna började få inverkan på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bland annat valet av ärkehertig Ferdinand till romersk kung och levde därigenom inte upp till de protestantiska ständernas förväntningar i de tyska staterna.

Andra förhållanden bidrog till att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Statens ekonomi var i oordning, godsavsöndringen till adeln fortsatte även efter och utgifterna för hovhållningen flerfaldigades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man tvingades ta till allt fler kortsiktiga åtgärder som lån, anvisningar på ett kommande års inkomster och indragning av löner och anslag. Så var situationen när hovet på grund av en farsot i Stockholm hösten flyttade till Uppsala. Kristina hade under flera års tid övervägt att abdikera och skälen därtill var flera. Hennes egen motivering att hon som kvinna inte kunde leda armén i fält ansåg riksdrotsen Per Brahe vara ett svepskäl. I Uppsala tillkännagav Kristina i februari ännu en gång inför rådet sitt beslut att abdikera. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll. Den 1 juni daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess.

Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat i. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel , Gotland och Öland , de tyska orterna Poel och Neukloster , Wolgast samt de så kallade taffelgodsen i Pommern. Drottningen hade rätt att tillsätta domare och ämbetsmän , även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring riksdaler. Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte sälja bort delar av dessa landområden. Den 6 juni skedde avsägelseceremonin på Uppsala slott och samma dag kröntes Karl X Gustav. Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Ett skepp låg redo att föra henne till kontinenten, men hon föredrog landvägen. Redan året innan hade hon sänt iväg ett antal tapetserier, konstföremål, böcker, handskrifter med mera.

Men hon lämnade kvar bland annat ett ganska stort antal tavlor. Hennes sista natt i Sverige blev när hon övernattade på Halmstads slott en förhöstnatt Här packades hennes konstföremål och böcker upp. Efter en kort tid började hon sälja och pantsätta dyrbarheter för att få pengar till löpande behov. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten sin katolska trosbekännelse i hemlighet. Under ett år stannade hon i Bryssel, där det blev uppenbart att hennes ekonomi inte var stabil. Hennes frispråkighet väckte anstöt hos flera uppsatta män inom kyrkan och hovet, och anonyma pamfletter gentemot hennes person började spridas. Hon hade ännu inte heller fått tillträde till Rom, då detta krävde en offentlig avsägelse av den lutherska tron, vilket i sin tur drastiskt skulle minska chanserna att få det apanage från Sverige hon hade blivit lovad vid abdikationen. Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Den spanske kungen försökte få påven att bereda henne ett värdigt mottagande, men denne krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan.

Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt. På hösten bröt hon omsider upp från Bryssel, och avlade den 3 november i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Därefter reste hon till Italien. I slutet av anlände Kristina till Rom, höll där 23 13 december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra , men som namnteckning fortsatte hon att skriva Christina Alexandra. Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra även gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino , en begåvad och inflytelserik kyrkopolitiker. Det sägs att han blev den ende man som Kristina verkligen älskat. I korrespondens som finns bevarad avslöjar hon en passionerad kärlek till honom. Han blev också hennes rådgivare, reformerade hennes hov och skapade en viss reda i hennes ekonomi. Men det skulle bli annorlunda för Kristina i Rom än vad hon hade tänkt.

Hennes frispråkighet väckte anstöt inom ledningen för den katolska kyrkan. Man hade drömt om en rik gäst som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov som valts ut utan tillräcklig noggrannhet och som snart blev en skandal i Rom. Den nära förbindelsen med Spanien avbröts och hon vände istället sina blickar emot Frankrike. Kristina begav sig till Frankrike och fick där ett lysande mottagande. Den snillrika, excentriska kvinnan med sin skarpa tunga och sina fria fasoner väckte stort uppseende. Man häpnade över hennes manliga vana att vräka sig i stolar och i kungens och hela hovets närvaro kasta upp benen över stolskarmarna. Utan att bry sig om sällskapet intog hon ställningar som franska memoarförfattarinnor måste beteckna såsom "knappast anständiga" — men man fann hennes uppträdande på samma gång högst pittoreskt. En av hovets mest berömda damer, en nära släkting till kungen, tyckte att Kristina mest liknade "en vacker liten pojke" eller "en slarvig zigenerska, som råkade ha icke fullt så mörk hy, som man skulle ha väntat".

Kardinalen tycktes gynna dessa planer, men det var antagligen endast för syns skull. Hon återvände till Italien, men uppträdde åter i Frankrike, denna gång föga välkommen. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau , och fortsatte att planera intagandet av Neapel. Hennes förste hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco var dock bördig från Neapel och hade spionerat och i smyg öppnat hennes brev. När det framkom beslöt hon att den 10 november låta avrätta honom. När hon till slut fick komma till huvudstaden blev besöket kort och utan politisk verkan. Kristina ångrade inte sitt handlingssätt mot den forne gunstlingen Monaldesco. I ett brev till kardinal Mazarin försäkrade hon: "Om jag icke redan utfört handlingen, skulle jag sätta den i verket nu i afton, innan jag går till sängs. Jag har ingen orsak att ångra, vad jag gjort, men väl hundra tusen skäl att vara nöjd därmed. Jag finner det betydligt lättare att hugga huvudet av folk än att frukta dem.

Här kunde småningom hennes samlingar ordnas och uppställas. Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X Gustav dog helt oväntat , och Kristina ansåg att hon personligen borde bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer. Dock måste hon avstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arvsanspråk, för den händelse att den unge kungen, Karl XI , skulle dö.

Var bekände Kristina sin katolska tro?

Ständerna protesterade mot detta, och hon tvingades ta tillbaka inlagan. Efter någon tids vistelse i Norrköping begav hon sig våren till Hamburg, där hon stannade omkring ett år. Där upprättade hon ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira i ett försök att ordna upp sina affärer. Först återkom hon till Rom. Kristina var på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI , ledd av hennes förkastade gunstling Magnus Gabriel de la Gardie , och denne gjorde allt för att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Trots det beslöt hon sig för att ännu en gång besöka Sverige. Hon lämnade Rom för att under två års tid vistas i Hamburg för att reda ut sina ekonomiska oklarheter. Hon lämnade Sverige, som hon aldrig återsåg, och återvände till Hamburg. Här försökte hon, utan att lyckas, bli vald till den polske kungen Johan II Kasimirs efterträdare i Polen. Kristina återkom till Rom för att aldrig mer lämna staden. Frågan om hennes underhåll hade varit ett huvudmotiv för hennes båda besök i Sverige.

Hon hade i själva verket skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet av talet inlämnad avräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal ha haft endast 60 riksdaler om året i inkomst i stället för de beräknade Kristina hade dessutom en stor förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän och agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gotland utarrenderade. Även för de pommerska godsen fanns en förpaktare , men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger av krig, och Gotland intogs av danskarna. År tog hon upp en gammal plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning av svenska Pommern. För denna sak verkade hon genom ett särskilt ombud. Men vid sidan av detta underhandlade hon med den svenska regeringen om att få ett större kapital, eller att få hertigdömet Bremen.

Karl XI anvisade henne flera gånger stora penningsummor, och ett verkligt bytesavtal kom slutligen till stånd. I stället för Öland, som återlämnades till svenska kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen , som i årlig avkastning beräknades lämna 20 riksdaler. Dessutom fick hon en årlig inkomst på ytterligare 12 riksdaler från andra delar av Bremen. Man ansåg i Sverige att hennes ersättningsanspråk härmed borde vara till fullo gottgjorda. Hon hade därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gotland och Ösel. De sista åren blev Johan Paulin Olivecrantz generalguvernör och förvaltade hennes tillgångar framgångsrikt. De sista tjugo åren tillbringade Kristina i Rom. Under åren i Hamburg hade hon fortsatt brevkontakt med Azzolino, hennes närmaste vän och kanske även älskare, och de träffades nu kontinuerligt. Brevsamlingen från Kristina till Azzolino är digitalt publicerade av Riksarkivet och Livrustkammaren. I ett berömt brev till den franske statsmannen Hugues Terlon skrev hon att hon ogillade Ludvig XIV :s förföljelse mot de franska protestanterna.

Men små konflikter trädde i stället, och hennes sista år stördes av en bitter strid med påven Innocentius XI om den så kallade kvartersfriheten. Kristinas bok- och konstsamlingar hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Hon uppträdde fortfarande som mecenat och spelade en roll i Italiens litterära liv. Hon instiftade en "kunglig akademi" accademia reale , som bland annat skulle verka för främja det italienska språket. Hon förde en omfattande korrespondens med furstar , statsmän och lärda. På äldre dagar sysselsatte hon sig med sin självbiografi , som dock inte fördes fram utöver barnaåren. I enlighet med tidens smak sammanfattade hon sin livserfarenhet i tänkespråk , och lämnade efter sig två samlingar av dessa under titlarna Ouvrage de loisir och Sentiments. Hon brukade skriva ner sina reflektioner i de böcker hon läste, så de har i viss mån ett värde som biografiska dokument.