Bosse Rappne tipsar: Så lyckas du med att odla gurka

Uppdaterad Publicerad Dela artikeln. Foto: Björn Lindahl. Gå till butiken. Så skyddar du jordgubbarna mot fåglar och rådjur. Odla i pallkrage — så här gör du. Test: Lite billigare robotgräsklippare — så funkar det. Bosse Rappne tipsar: så sköter du dina tomatplantor. Pioner — lättskötta nybörjarblommor. Vallmo — perfekt blomma för den bekväme. Odla egna kryddor — i kruka eller på balkong. Trillingnötter — så gör du dem själv.

IPS Driver Error

Busigaste godiset på halloween. Vilda växter som går att äta. Kycklingvingar med bakad lök, blastpesto och rensbuljong. Kockarnas knep för att laga smartare mat. Så bakar du gott bröd — snabbt och enkelt. Sväng ihop en värmande soppa. Missarna många gör när de kokar potatis.

Bli av med ohyra, gula blad och andra vanliga p | Leva & bo

Matprofilernas bästa anti-svinn-tips. Lättlagade menyer för festliga middagar. Bladskivan kan vara grenig eller ogrenad. Greniga blad kallas vanligen inskurna och är vanliga hos tvåhjärtbladiga växter och ormbunkar. Ogrenade blad är däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd och mossor. Ibland är inskurna blad så skarpt avdelade att bladet tycks vara uppbyggt av små bladskivor, dessa kallas för sammansatta blad, i motsats till övriga som följaktligen kallas enkla. Sammansatta blad är vanliga inom flera växtfamiljer , till exempel ärtväxterna och rosväxterna. De till synes självständiga delarna av det sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad kan i sin tur vara sammansatta, och resultatet kallas då dubbelt sammansatta blad. Dubbelt sammansatta blad förekommer till exempel hos akaciasläktet. De enkla bladen kallas om inskärningar saknas helbräddade. Om inskärningarna är grunda för sågade, naggade eller tandade beroende på inskärningarnas form.

Om inskärningarna är djupare kallas bladen för flikiga. Bladform och nervsystem är delvis beroende på varandra. Flikiga blad med handnervigt nervsystem kallas för handflikiga blad medan flikiga blad med fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga blad. Sammansatta blad med handnervigt nervsystem kallas fingrade blad, medan sammansatta blad med fjädernervigt nervsystem kallas för parbladiga blad. De enkelnerviga bladen är vanligen enkla. De fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer Arecaceae har uppstått ur hela blad genom att bladskivan rispats upp längs nerverna. Då bladen under växtens liv skall fylla många olika behov, kan man från fysiologisk synpunkt urskilja flera slag av blad. De utan jämförelse viktigaste är näringsbladen och fortplantningsbladen. Därutöver finns blad som har särskilda uppgifter. De mest karakteristiska näringsbladen är örtbladen, vilka har en stor mängd viktiga uppgifter för näringsupptaget: de upptar koldioxid , ett av växtens viktigaste näringsämnen som jämte vatten används till bildande av organisk substans; de assimilerar om dagen den utifrån upptagna och den från roten genom stammen tillförda, oberedda födan; de avsöndrar överflödigt vatten i gasform; de upptar det för växtlivet lika väl som för djurlivet nödvändiga syret , och de förvarar om de är fleråriga en del av växtens reservnäring över vintern.

Det finns också örtblad som har förmåga att uppta andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos de " insektätande växterna ". Även hjärtbladen är en form av näringsblad.

Navigeringsmeny

Hos vissa växter, till exempel ärtväxterna, förvaras den näring som den unga plantan behöver vid groningen i hjärtbladen. Hos andra växter, till exempel dadelpalmen , är deras funktion att vid groningen suga upp den näring, som finns i frövitan som omger dem. Hos andra växtarter, till exempel barrträden, så har hjärtbladen dels funktionen att förvara näring och dels, sedan de vuxit ut ur fröet och blivit gröna, uppgiften att tjänstgöra som vanliga örtblad. Även vissa lågblad kan fungera som näringsblad. Det finns nämligen lågblad hos lökar som tjänstgör som förvaringsrum för den reservnäring, som moderplantan la ner löken för att användas vid groning. Försvarsblad är blad som antingen helt och hållet eller åtminstone delvis ombildats till stickande organ, bladtornar, och som försvarar växterna mot djurens angrepp. Ett bra exempel på sådana blad är tornarna hos berberis Berberis vulgaris. Dessa har så fullständigt förvandlats till försvarsorgan, att de endast med svårighet kan igenkännas som blad.

Andra exempel är tistlarnas blad, hos vilka dock endast en del av bladgrenarna ombildats till tornar, medan större delen av bladskivan tjänstgör som näringsblad. Bladtornar skall ej sammanblandas med stamtornar, som de som finns på till exempel hos hagtorn och slån. Klättringsblad är sådana blad, som förekommer hos en del växter med svag stam och hjälper dessa växter att klättra uppför och klänga sig intill fastare föremål. Klättringsbladen är oftast försedda med och tidvis helt och hållet förvandlade till trådlika, vindlande organ, så kallade klängen. Exempel finns hos en stor mängd ärtväxter. I bland har klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft för att gripa fast i andra föremål. Så ser det ut hos en mängd arter i klematissläktet Clematis och arter i smilaxsläktet Smilax. Flytblad är blad hos en del vattenväxter som gör att växterna håller sig flytande i vattnet. I denna typ av blad finns ganska stora håligheter som innehåller luft, som ett slags simblåsor.

Vattenblad eller gälblad är trådfint delade i vatten nedsänkta blad hos vattenväxter. Trådningen syftar till att låta en större bladyta komma i beröring med vattnet se heterofylli. Andra exempel på egendomliga blad är de insektätande växternas. Bladet består av en hudvävnad epidermis som omger grundvävnaden - bladköttet mesofyll i vilket nerverna finns inneslutna. Bladets uppbyggnad är en konsekvens av dess funktion som ett koldioxidassimilerande organ. Då fotosyntes kräver ljus, så återfinns den på kloroplaster rika palissadvävnaden på ovansidan där den kan motta störst mängd ljus. De fasta nerverna bidrar dessutom till att breda ut en så stor assimilerande yta som möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, som här är mindre utsatta för alltför stark avdunstning. Palissadcellen är också den mest lämpliga assimilationscellen, då ljuset kan tränga fram till kloroplasterna utan att passera genom tvärväggar, som skulle minska ljusstyrkan.

I palissadcellerna bildas organisk substans, som genom svampparenkymet leds in i nerverna och därigenom ut till växtens olika delar. Denna uppdelning av funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, men det är inte alla blad som skiljer på ovan- och undersida på detta sätt. Hos en mängd växter, i synnerhet sådana som är utsatta för starkt ljus och torka, är bladen så kallat isolaterala, det vill säga att över- och undersidan är uppbyggd på samma sätt, både vad beträffar hudvävnaden och grundvävnaden. Detta innebär alltså att palissadceller finns även på bladets undersida. En del växter, till exempel barrträd och ranunkelväxter Ranunculaceae , saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna är här mer eller mindre isodiametriska, men är genom veck på väggen avdelade i mindre kammare, som var för sig motsvarar en palissadcell. Mesofyllcellerna i bladkanten är oftast starkt förtjockade, för att hindra bladets sönderrivning. Ljuset har ett bestämmande inflytande på assimilationsvävnadens utbildning; blad utsatta för starkt ljus solblad har ett väl utvecklat palissadsystem, medan blad i skugga har svagt utbildade eller alls inga palissadceller.

I jämförelse med stam och rot blir bladen i allmänhet inte särskilt gamla. En särdeles kort livstid har blommornas blad, i synnerhet kronbladen och ståndarbladen. Men även de blad, som når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen inte särdeles gamla. Hos de flesta växter, åtminstone i de kallare klimaten, dör och faller örtbladen av samma år som de bildats. I Sverige är det till exempel endast ett litet antal av växterna som har fleråriga blad; till exempel barrträden. I varmare klimat är antalet växter med fleråriga blad så kallade städsegröna växter mycket större. Hos en del av dessa kan bladen bli ganska gamla; hos welwitschia Welwitschia mirabilis kan hjärtbladen till och med bli mer än år. Löv i tempererade , boreala och säsongsmässiga torra zoner kan vara säsongslövande faller under den mörka säsongen. Denna mekanism för att fälla löv kallas abskission. Om en växt inte får ljus gulnar den. Under kalla och ljussvaga höstar byter löven färg och blir gula, ljusorange eller röda eftersom olika pigment karotenoider och xantofyller framträder när trädet reagerar på kylan och minskat solljus genom att begränsa klorofyllproduktionen.

Röda antocyaninpigment produceras i bladet. Enligt en studie från Umeå universitet ger den röda färgen löven ett viktigt skydd mot solens strålar, ett slags solskyddsmedel för träd. När klorofyllet försvunnit från bladen kan trädet få för mycket ljus. Den röda färgen hindrar då ljuset. För andra betydelser av löv, se Löv olika betydelser. För andra betydelser av blad, se Blad olika betydelser. Raven, Ray F. Evart, Susan E.