Kvinnlig omskärelse
Under CEP-programmets avsnitt med fokus på mänskliga rättigheter ges deltagarna kunskaper om rätten till hälsa och rätten att vara fria från alla typer av våld. Man diskuterar också det ansvar de själva delar för att skydda dessa rättigheter i sitt samhälle. I utbildningen om hälsa får deltagarna kunskaper om omskärelsens skadliga följder, både omedelbara och långsiktiga konsekvenser. Man diskuterar också olika sätt att förebygga dessa hälsoproblem i framtiden. I stället för att skuldbelägga och kritisera uppmuntrar Tostan till dialog och samförstånd runt omskärelse och andra sedvänjor som upplevs som hinder för samhällets utveckling. Kursdeltagare, medlemmar av Community Management Committee CMC och andra grupper för social mobilisering informerar också vänner och familj samt besöker andra samhällen för att där informera om det som de lärt sig från programmet. Genom denna process är det många samhällen som tillsammans beslutar sig för att upphöra med kvinnlig omskärelse, somliga utan att själva ha direkt deltagit i klasserna.
Även om ett slut på kvinnlig omskärelse till en början inte var ett av Tostans ursprungliga mål, har det blivit en viktig del i arbetet för positiv social förändring. Det är nu över 8 samhällen från Djibouti, Guinea, Guinea Bissau, Mali, Mauretanien, Senegal, Somalia och Gambia som har deklarerat att de upphört med kvinnlig omskärelse. Dessa publika deklarationer är viktiga i processen för ett totalt slut och för att bygga upp en kritisk massa för att traditionen med kvinnlig omskärelse så småningom ska tillhöra det förgångna.
Kvinnlig omskärelse
Tostans CEP- program har bland annat av regeringarna i Senegal och Gambia erkänts som den främsta modellen för ett slut på kvinnlig omskärelse. Utbildning Hälsa Miljö Demokrati Inkomstgenererande projekt Barns rättigheter Kvinnlig omskärelse Barns tidiga utveckling Kvinnlig omskärelse Traditionen med kvinnlig omskärelse har påverkat uppskattningsvis miljoner flickor och kvinnor världen över. Antropologen Maria Malmström argumenterar i sin doktorsavhandling för att handlingen är livslång: även om ingreppet i sig är en engångsföreteelse så bekräftas det värde könsstympningen har om och om igen i vardagslivet och skapar en känsla av gemenskap och tillhörighet för alla de kvinnor som genomgått det. Det finns platser där unga tonårstjejer väljer att själva genomgå ett ingrepp på klitorisollonet, med eller emot föräldrarnas vilja. Kvinnlig könsstympning som en väg att dämpa den kvinnliga sexualiteten finns som motiv på en del platser, exempelvis i Etiopien, Eritrea och hos vissa i Somalia.
I andra delar av världen där kvinnlig könsstympning äger rum är det inte alls kopplat till detta motiv. Till exempel är det hos kono i Sierra Leone inte ovanligt att kvinnor är sexuellt aktiva innan de är könsstympade. Där finns inte förväntningar på att könsstympningen skulle förstöra sexualiteten, utan kvinnor hävdar att de inte alls har förminskad förmåga att njuta sexuellt efter ingreppet, vanligtvis en så kallad klitoridektomi. Varken Koranen eller Bibeln nämner kvinnlig omskärelse eller könsstympning. Däremot nämns i gamla testamentet att Gud uppmanade Abraham att omskära sig själv och sina söner, och enligt hadither rekommenderade islams grundare profet Muhammad manlig omskärelse. Kvinnlig könsstympning praktiseras av många muslimska och vissa kristna grupper i ett trettiotal afrikanska länder och i några muslimska grupper i Malaysia, Indien och Indonesien. Det finns också en judisk grupp som praktiserar kvinnlig könsstympning, Falasha-judarna i Etiopien.
Denna grupp har med början på talet i stora tal migrerat till Israel, där praktiken att könsstympa flickor tycks ha upphört i samband med migrationen. I många grupper ses könsstympningen av flickor som en religiös plikt. Det är en mycket omdiskuterad fråga, huruvida religionerna kräver eller tillåter genitala ingrepp på flickor och i så fall i vilken form. En majoritet av världens muslimer och kristna utövar inte denna sed. Kvinnlig könsstympning förekom i Afrika långt innan kristendom eller islam kom dit, men när dessa områden kristnades och islamiserades vävdes praktiken med könsstympning in i de nya religionerna och kom att uppfattas som en religiös tradition. Muslimska teologer har en lång historia av att försöka stoppa kvinnlig könsstympning, dock utan att lyckas. Det tidigaste exemplet på en muslimsk teolog som argumenterade emot könsstympning av flickor är daterat till talet västerländsk tideräkning. Några hadither haditherna inom islam är berättelser om vad profet Mohammad sade och gjorde medan han levde rör kvinnlig könsstympning.
En del muslimer menar att det därmed är acceptabelt med milda ingrepp; andra säger att denna hadith ska tolkas så att Profeten tog avstånd från sedvänjan och hade för avsikt att med tiden helt förbjuda ingreppet. Men det finns en klyfta mellan den muslimska eliten som oftast tar avstånd från kvinnlig omskärelse och den mer folkliga gräsrotsnivån där människor upplever att kvinnlig könsstympning är ett tecken på att de är goda troende. Ingen vet var eller varför kvinnlig könsstympning uppstått. Det finns belägg för att det existerat ett par tusen år tillbaka i tiden. Ett av de tidigaste spåren är i en grekisk papyrus från år f. Där skrivs det till en person i maktställning i Memfis, Egypten, att modern till en flicka kallad Tathemis begär pengar då hennes dotter nu är i en ålder då det är brukligt att hon omskärs och därför behöver lämplig klädsel och hemgift. När forskare spekulerar kring upphovet till kvinnlig könsstympning förekommer bland annat följande hypoteser:.
Ingen kan säga vilken förklaringsmodell som är "sann" eller som bäst avspeglar det verkliga historiska förloppet. Man kan inte heller utesluta att olika former av kvinnlig könsstympning uppstått av olika skäl på olika platser. Det har under talet varit en global trend att förbjuda kvinnlig könsstympning. Enligt en undersökning i 29 länder i Afrika och Mellanöstern gjord av Unicef är företeelsen fortfarande vitt spridd trots att åtminstone 24 av dessa länder har lagstiftning eller någon form av förordning mot könsstympning. Sudan, till exempel, godkände en lag som förbjöd detta. Världshälsoorganisationen beräknar att tre alternativt drygt två [ 55 ] miljoner flickor könsstympas varje år. Totalt anses mellan och [ 55 ] miljoner kvinnor i världen vara könsstympade. Kvinnlig könsstympning förekommer i ett bälte som sträcker sig från Senegal, Gambia och Mauretanien i västra Afrika till Afrikas horn i öst. Förekomsten varierar med etnisk bakgrund: i vissa länder är förekomsten mycket hög i en del etniska grupper och mycket låg eller obefintlig i andra, vilket gör att en del statistiska uppgifter utgör ett genomsnitt för landet i helhet.
Infibulation förekommer också i en del etniska grupper i till exempel Eritrea och Etiopien. Den första studien på svenska om kvinnlig könsstympning publicerades av antropologen C-J Charpentier med titeln "Clitoridektomi i Afrika - ett medicinskt ingrepp och ett socialt komplex" Studier i afrikansk etnografi. Kvinnlig könsstympning praktiseras i okänd omfattning i Förenade Arabemiraten, Jemen och i enstaka grupper i Irak. I Indonesien, Malaysia och Indien utförs det i vissa muslimska grupper. Somalier i Europa som bor i Storbritannien, Sverige och Norge tar sina döttrar till en könsstympningsinrättning i kenyanska Nairobi. Inrättningen utför som mest 30 könsstympningar för sina tillresta kunder i veckan. Könsstympning har traditionellt praktiserats i delar av den delvis muslimska ryska delrepubliken Dagestan. Sedvänjan förekom ännu i vissa bergsbyar så sent som , och att myndigheterna inte försökt förhindra det hela väckte internationell uppmärksamhet.
I Frankrike är könsstympning förbjudet och myndigheter motarbetar brottet aktivt. Man uppskattar att cirka 20 flickor i Frankrike ligger i riskzonen. Den 1 januari kriminaliserades könsstympning norska: kjønnslemlestelse i norsk lagstiftning med upp till åtta års fängelse i straffskalan, men år hade ingen dömts för detta brott och ingen hade heller åtalats. År rapporterade NRK att norsksomaliska flickor blivit könsstympade under , siffror som samlats in genom att intervjua 10 kvinnor som arbetade som könsstympare på plats i Hargeisa i nordvästra Somalia. Stympningen kostade cirka norska kronor att utföra. Könsstymparnas kunder som reser ifrån Norge tenderade att dyka upp efter skolavslutningen, på sommaren. I Storbritannien är könsstympning förbjudet sedan talet men ännu år hade ingen dömts för detta brott. I Sverige, som första land i västvärlden, är kvinnlig könsstympning uttryckligen förbjudet i lag sedan , även om ingreppet sker under en utomlandsresa.
Före användes i lagen termen "kvinnlig omskärelse", men ändrades till "könsstympning". Det finns flera lagrum som berör hantering av frågan om kvinnlig könsstympning i Sverige: inklusive brottsbalken , lag med förbud mot könsstympning av kvinnor, socialtjänstlagen och lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Sedan , då könsstympning kriminaliserade i Sverige, har två fall lett till fällande dom och ett tredje fall gällde planerad könsstympning. Socialstyrelsen uppskattade år att antalet flickor och kvinnor som genomgått ingreppet innan de kom till Sverige till 38 och de vanligaste födelseländerna för dem är Somalia, Egypten, Etiopien, Eritrea och Gambia. Socialstyrelsen undersökte ej hur många som genomgått ingreppet under tiden den varit bosatta i Sverige. Forskarna Sara Johnsdotter och Birgitta Essén, menar att tvångsundersökningar ger onödigt lidande. Efter en tvångsundersökning dömdes en svensk kommun till skadestånd för att ha brutit mot diskrimineringslagstiftningen och åsamkat flickan emotionell skada.
Förebyggande arbete mot kvinnlig könsstympning inleddes i Sverige i början av talet. Det var då det så kallade Göteborgsprojektet startade på initiativ från Socialstyrelsen och bedrevs mellan och Uppdraget var att främja vård åt Sverigeboende kvinnor och flickor som genomgått omskärelse, men också att arbeta med opinion mot könsstympning i afrikanska invandrargrupper. Socialstyrelsen tilldelades 2,7 miljoner kronor under — för att arbeta mot könsstympning i Sverige. År uppskattades 90 offer för kvinnlig könsstympning leva i Sverige. Enligt människorättsorganisationen Terre des Femmes lever 25 offer i Tyskland och ytterligare 2 hotas. Stympningen begås till exempel i hemlandet under skollov eller reser en person till Tyskland för att stympa där. I Berlin öppnades i september "Desert Flower Center" som erbjuder både kirurgisk och psykologisk lindring till offren. Straffet för könsstympning skärptes från 7 till 21 års fängelse i provinsen New South Wales år och därmed blev påföljden i nivå med Tasmaniens.
Stympningen utfördes i Australien på de två flickorna när de var sju år och gärningsmännen dömdes till vardera femton månaders fängelse. Könsstympning av kvinnor är förbjudet i samtliga länder i västvärlden, och alltfler utvecklingsländer förbjuder också sedvänjan. Vissa länder tillämpar generell lagstiftning mot misshandel och vållande av kroppsskada, bland annat Frankrike där ett trettiotal personer dömts för kvinnlig könsstympning. Det förekommer även speciallagstiftning sedan i Sverige som uttryckligen förbjuder kvinnlig könsstympning. En speciallagstiftning anses vara opinionsbildande och ge uppmärksamhet åt frågan. Det har också funnits förhoppningar om att en speciell lag skulle göra brottet lättare att ta till domstol. Forskning på EU-nivå förespråkar inte speciallagstiftning. Genitala undersökningar för att fastställa huruvida könsstympning ägt rum kan göras på olika sätt, till exempel genom screening , frivillig gynekologisk undersökning eller tvångsundersökning.
Den mest kända organisationen torde vara Tostan , som arbetar i många afrikanska länder. De startade i Senegal med en alfabetiseringskampanj som slutade med att kvinnorna som deltog, på eget initiativ, deklarerade att hela byn skulle upphöra med omskärelse av flickor. Initiativet spred sig till närliggande byar, som också de deklarerade att traditionen övergavs.
Human Verification
Sedan har över en halv miljon senegaleser gjort offentliga deklarationer. Under flera hundra år har sedvänjan omnämnts av exempelvis upptäcktsresande, missionärer och europeiska läkare som arbetade i kolonierna i Afrika. Under sent tal uppmärksammades frågan i större skala i och med utgivningen av den amerikanska feministen Fran Hoskens bok The Hosken Report. I Sverige väcktes frågan , främst genom en artikelserie i Svenska Dagbladet och tre artiklar i tidningen Vi. De flesta aktivistorganisationerna använder termen female genital mutilation. På det internationella forskningsfältet finns det en del forskare som också gör det en del med medicinsk bakgrund. De flesta samhällsvetenskapligt inriktade forskarna använder termen female genital cutting eller female circumcision. Vilken term man väljer avspeglar perspektiv och på så sätt är varje benämning politiskt laddad. Det finns bara en grupp från Europa där stympande ingrepp gjorts på kvinnliga genitalier av rituella skäl.
Gruppen decimerades kraftigt i början av talet och rapporteras ha upphört att existera på talet. Både mäns och kvinnors könsorgan stympades; kvinnorna genom att bröst och yttre könsorgans skars bort. Den som kan må tillägna sig detta" Matt Västerlänningars medicinska ingrepp i kvinnliga genitalier går tillbaka nästan två tusen år. Greken Soranos , som kallats historiens första gynekolog, nedtecknade ett avsnitt om hur en operation skulle utföras för att förminska ett mycket stor klitorisollon. Från talets början och hundra år framåt finns otaliga fallbeskrivningar av klitoridektomier på kvinnor i Europa och Nordamerika. Ingreppen gjordes för att bota lusten att onanera vilket i sig ansågs leda till både psykisk och fysisk sjukdom , [ 94 ] [ 95 ] hysteri, mani, galenskap, epilepsi och en mängd andra tillstånd. Den mest kände kirurgen på området var engelsmannen Isaac Baker-Brown som på sin klinik opererade bort klitorisollonet på hundratals kvinnor i slutet av talet.
Man hänvisade till att ingreppet gjordes som rutin på pojkar fortfarande sker manlig omskärelse på många nyfödda pojkar i USA, trenden är dock fallande; med olika hög förekomst i olika delar av USA ligger ett genomsnitt på 63 procent [ 97 ] av hygieniska skäl, och att det borde göras på flickor av samma skäl. Burt, verksam i Ohio. Han hade utfört "kvinnlig omskärelse" på patienter, från talet och framåt. Han ansåg att kvinnor var anatomiskt felbyggda för att ha samlag; något han menade att han kunde åtgärda genom att bland annat ta bort klitoris förhud, omlokalisera vagina och flytta urinröret. Han kallade ingreppet för "surgery of love". Några av dem som försökte anmäla honom blev inte trodda, och fallet ledde inte till granskning förrän en anställd på Burts klinik offentligt tillkännagav att dessa ingrepp faktiskt ägde rum. Idag utförs genitala ingrepp på vuxna västerländska kvinnor efter samtycke, kallat intimkirurgi. De vanligaste ingreppen är förkortning av blygdläppar, försnävning av vagina, fettsugning av venusberget och klitorislyft.
Kvinnlig könsstympning jämförs ibland med manlig omskärelse , ett ingrepp där mannens eller pojkens förhud avlägsnas så att ollonet friläggs helt.
Navigeringsmeny
Ingreppen skiljer sig dock på många punkter, även om likheter finns. Båda ingreppen har ofta en rituell funktion. För kvinnlig omskärelse finns stora risker för omedelbara medicinska komplikationer såsom ymnig blödning och infektionsrisk. Permanenta medicinska komplikationer kan också uppstå, särskilt vid mer omfattande ingrepp. Dessa risker är mindre för män som genomgått omskärelse, även om medicinska risker finns och smärta givetvis förekommer. Liksom kvinnlig könsstympning får manlig omskärelse konsekvenser för sexuallivet, fastän i annan omfattning. För manlig könsstympning, se manlig omskärelse. Detta avsnitt är en sammanfattning av kvinnlig könsstympning i Sverige. Juli Läst Geneva: WHO, Michels, and Ann E. May;27 4 , J Sex Med. Nov;4 6 , Africa 65 4 , Factsheet, Geneva, July, The Lancet , The Journal of Sex Research 26 3 The Journal of Sexual Medicine 4 6 , Journal of Sex and Marital Therapy 27 5 , Journal of Obstetrics and Gynaecology Research 29 1 London: Minority Rights Publications, JHU Press, Journal of Sex and Marital Therapy , Doctoral dissertation.
Lund University: Department of Social Anthropology, Oxford: Berg, Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica , Antropologische Anzeiger 43 4 , Doctoral dissertation, Göteborg University, London: Lynne Rienner Publishers, Qualitative Inquiry 6 2 : ,