Vad äter fladdermöss

Undantag är den sugskålsfotade fladdermusen, Myzopoda aurita , som sällsynt finns på Madagaskar, och de två arterna sugskålsvingade fladdermössen, Thyroptera , som finns i Central- och Sydamerika. De har sugskålar på hand- och fotleder som de kan hålla sig fast med. Det är inte ofta man får se fladdermöss flyga på dagen, men det händer. Mustaschfladdermus och större brunfladdermus flyger ibland på dagen.

Var bor fladdermöss

Fransfladdermus och nordfladdermus kan också vara dagaktiva, särskilt under höst och vår. Barbastell kan ses flyga sena eftermiddagar och tidiga morgnar. Förmågan att orientera med ljud, ekolokalisation, ekopejling eller sonar, är det som gjort fladdermössen till en av de mest framgångsrika och mångskiftande däggdjursgrupperna. Med ekolokalisation menas förmågan att frambringa ljud och sedan lyssna på ekot för att på så sätt orientera sig i omgivningen. I fladdermössens fall är ekolokalisationsljuden en serie högfrekventa läten, det vill säga ultraljud som är så höga att vi i de flesta fall inte hör dem. Fördelen med att ha hög frekvens på ljuden är att man kan få eko tillbaka från små föremål - ju högre frekvens desto finare känslighet. Nackdelen är att höga frekvenser snabbt tunnas ut i luften och därför blir räckvidden mycket kort. De är alltså ganska närsynta, eller snarare "närhörda". Beroende på vilka byten fladdermössen specialiserat sig på och i vilken miljö de flyger i, så ser deras ekopejlingsläten lite olika ut.

Ljuden är oftast artspecifika. Man brukar kunna känna igen olika arter och släkten på hur ljuden ser ut och vilken frekvens de har. Fladdermöss låter lite olika beroende på vad de gör. De låter på ett sätt när de flyger långa sträckor, på ett annat sätt när de söker efter mat. De låter på ett tredje sätt precis i det ögonblick de tar en insekt. De huvudsakligen fruktätande storfladdermössen har ögon som är väl utvecklade för mörkerseende till skillnad från de insektsätande fladdermössens, som dock har behållit ett funktionellt synsinne som ett komplement till ljud och hörsel. Eftersom ekolokalisation endast fungerar tillfredställande på korta avstånd, används synen främst på längre håll, för att till exempel finna landmärken och för att undvika hinder på väg till och från födoplatser, eller under migration. Mängden ljus och tiden på dygnet kan också avgöra vilket av sinnena som har företräde. Alla svenska fladdermöss är insektsätare, vilket också de allra flesta fladdermöss är, men det finns de som har annorlunda diet.

Förutom insektsätande fladdermöss så kan tropiska arter äta från frukt, pollen och nektar till fiskar, grodor, möss, andra däggdjur, fåglar, reptiler och blod. Flertalet fladdermöss har ett stort vattenbehov, och i flykten dricker de direkt från vattenytan, likt svalor. I stort sett finns fladdermöss överallt där det finns människor. Fladdermöss trivs gärna i trädrika kulturlandskap med en mosaik av skogsdungar, parker, trädgårdar och ängsmarker — gärna nära vattendrag. I kulturlandskap och i närheten av våtmarker finns det gott om insekter, och där hittar du också fladdermöss. Det får gärna finnas gamla ihåliga träd och andra lämpliga boplatser i området. Parningen hos flertalet europeiska fladdermusarter äger i regel rum under hösten. Sperman lagras i livmodern, och befruktningen sker först nästföljande vår. Detta förfaringssätt tycks garantera att honorna i tempererade trakter är klara för ägglossning och befruktning så fort förhållandena blir gynnsamma på våren.

Hos oss bor många fladdermöss i träd, andra i hus, men även i grottor och utekällare. Fladdermöss i hus. Man kan bygga holkar för fladdermöss så att de kan bo där i stället för i huset. Fladdermöss är en mytomspunnen djurgrupp. Många tycker de är otäcka och farliga eller så förknippas de med magi, amsagor och häxbrygder. Å andra sidan fascineras många av dessa mörkrets härskare. Fladdermöss attackerar inte människor, men det kanske kan upplevas så, eftersom det händer att de flyger rätt nära oss ibland. Det kan beror på att deras sonar inte räcker särskilt långt. Dessutom så lockar vi exempelvis myggor till oss med våra dofter och vår värme, och insekterna lockar till sig fladdermöss. Man har ofta hört att fladdermöss attraheras av vita lakan. Det är inte troligt att fladdermöss över huvud taget attraheras av vitt. Det är en gammal myt. Kanske lockas insekter till den ljusa ytan och då också fladdermössen. Eller så är det så att man ser fladdermössen bättre om de har en ljus bakgrund att flyga förbi.

Samma sak gäller historien om att fladdermöss fastnar i håret, vilket även det är en utbredd myt. För att ta kål på den så har forskare i USA studerat problemet och kommit fram till att de inte fastnar i hår. Äkta vampyr, Desmodus rotundus, Mexiko, från museets samlingar. Fladdermöss Chiroptera är efter gnagare den artrikaste däggdjursgruppen på jorden, med mer än 1 arter, vilka alla kan flyga. Deras flykt påminner om fåglarnas , men är från evolutionssynpunkt utvecklad konvergent , alltså helt på egen hand. Det vetenskapliga namnet Chiroptera betyder "handvinge". Arterna i ordningen varierar i storlek från de med en längd på bara omkring 3 centimeter och en vikt på 2 till 3 gram till exempel trynfladdermus , Craseonycteris thonglongyai till sådana med ett vingspann på närmare 1,5 meter och en vikt på 1,5 kilogram hos flyghundar. Hos flyghundar har även den andra tån pekfingret en klo. Svansen om så finns kan vara inbäddad i denna hud. Det tunna flygmembranet innehåller blodkärl, muskler och nerver.

Allmänt har fladdermöss päls på buken och på ryggen, och hos några arter täcker den även delar av flygmembranet. Hos de flesta arterna är grundfärgen brun- eller gråaktig med hår som kan vara enfärgad eller som kan ha två eller tre olikfärgade avsnitt. Några fladdermöss genomgår ett pälsbyte med varierande färg under olika årstider. Hos äldre exemplar kan pälsen vara blekare på grund av att den under längre tider kommit i kontakt med avföring guano och urin.

Fladdermus utseende

Vanligen har fladdermöss som lever i fuktiga regioner en mörkare päls. Antalet tänder varierar mellan 20 och 38, och liksom hos andra däggdjur är de olikartade heterodonta. Hos flyghundar har mjölktänderna krökta spetsar och hos småfladdermöss finns ytterligare ett eller två utskott nära tandköttet. Ungar av familjen hästskonäsor tappar sina mjölktänder före födelsen. De permanenta tänderna utgörs av upp till två framtänder i överkäken samt av upp till tre framtänder i underkäken. I varje käkhalva förekommer en hörntand, upp till tre premolarer och ett varierande antal molarer. Synen är ganska bra hos flyghundar, som har stora ögon, men underutvecklad hos små fladdermöss. Småfladdermöss Microchiroptera är dessutom färgblinda. Flera fladdermöss har en kännetecknande lukt som ofta kommer från ett körtelsekret. Hannar har ofta större doftkörtlar, och ibland saknar honor av samma art doftkörtlar. I några fall påverkas kroppslukten av djurets föda eller av bakteriernas fermentering i mag- tarmsystemet eller i körtlarna.

Hos olika fladdermöss är doftkörteln täckt av hår som är tjockare än de vanliga kroppshåren. Dessa hår har strukturer på utsidan som liknar en kottes fjäll. Fladdermöss finns både i tropiska, subtropiska och tempererade delar av världen, men artrikedomen är störst i varma trakter och avtar längre norrut. Fladdermössen delas in i två underordningar, Megachiroptera och Microchiroptera.

Indikatorer

Megachiroptera innehåller enbart flyghundarna i familjen Pteropodidae. De kännetecknas av att de saknar ekolokalisering med undantag av släktet Rousettus , [ 10 ] huvudsakligen äter frukt, och är betydligt större än övriga fladdermöss. Bortsett från vingarna liknar flyghundar ganska starkt ordningen primater och antogs därför tidigare av några zoologer vara "flygande apor" istället för fladdermöss. Efter nyare molekylärgenetiska undersökningar förkastades teorin. Ordningen Chiroptera är enligt dessa studier en monofyletisk grupp. Microchiroptera omfattar alla övriga fladdermusfamiljer. Dessa har vanligen ekolokalisering och är huvudsakligen små insektsätare. Fladdermöss uppkom troligen under krita i Nordamerika. De flesta fladdermusarter är aktiva på natten. De bildar större grupper när de sover och hos vissa arter uppgår antalet individer i flocken till 20 miljoner. De gömmer sig bland annat i källare eller på vinden i byggnader, de vilar i grottor och mindre bergssprickor eller använder ihåliga träd samt täta växtansamlingar som sovplats.

Några fladdermöss sover i fågelbon, andra håller sig fast med fötterna på mindre grenar eller i trädens bark. Det finns härdiga fladdermöss som kan sova under varierande förhållanden och känsliga arter som behöver en viss luftfuktighet eller en fast ljusnivå vid viloplatsen. Oftast är de arter som håller vinterdvala eller intar ett stelt tillstånd torpor särskilt känsliga för störningar. Beroende på art vilar individerna ensamma, i mindre flockar eller i stora kolonier. Flera arter kan bilda blandade kolonier. En del fladdermöss övervintrar i varmare regioner som kan ligga 1 km från den plats där de föder sina ungar. Fladdermöss använder även känseln för att navigera genom luften. I vingarna finns särskilda känselreceptorer, och de små hårstrån som växer därur registrerar luftmotstånd och annan information och överför denna till hjärnan. Fladdermusen korrigerar då kursen och undviker kollisioner. Denna upptäckt gjordes av den australiska professorn i neurovetenskap John Cook vid Ohio University.

Rörelseförmågan på land är beroende på art. Flera fladdermöss kan snabbt kravla på marken, och andra är skickliga klättrare. Fladdermössen är till största delen insektsätare , vilka jagar i mörkret med ekolokalisering , men många arter som till exempel långörad fladdermus och nordisk fladdermus jagar även med synen. Det finns dock även arter som är fruktätare , till exempel flera flyghundar och underfamiljen Stenodermatinae familj bladnäsor som förekommer i Amerika. Fladdermöss som äter frukter finns bara i tropiska och subtropiska regioner där det alltid förekommer färska frukter. En del arter lever på nektar och pollen. De tillhör bland annat släktgruppen Macroglossini familj flyghundar och underfamiljen Glossophaginae familj bladnäsor. Fladdermöss som äter pollen och nektar är små och har lång nos och tunga. De spelar en betydande roll i växternas pollinering. Några arter är köttätare. De livnär sig bland annat av fåglar, grodor, ödlor och mindre däggdjur som gnagare och andra fladdermöss.

Köttätare finns bland annat i underfamiljen Phyllostominae familj bladnäsor och i familjen storöronfladdermöss. Bara de tre arter som tillhör underfamiljen vampyrer Desmodontinae lever av blod. Ljudet som används för ekolokaliseringen skapas hos småfladdermöss i struphuvudet och avges genom munnen eller genom näsborrarna. Flyghundar av släktet Rosettus producerar klickljudet däremot med tungan. Hos en del småfladdermöss är ljudnivån påfallande hög med upp till decibel fram till 10 cm avstånd. För att skydda sig själv blockerar de sin hörsel när de skapar klickljudet. Ljuden kan vara en ren ton eller vara sammansatt av flera deltoner med olika frekvenser ett ackord med varierande inbördes styrka, som ger klangfärgen. Hos flera arter förekommer båda varianterna samtidigt. Varje art har sin kombination av pulslängd, det tysta intervallet under avlyssningsperioden och frekvensomfånget. Analys av ljudinspelningar av fladdermössens rop ger fingervisning för artbestämning.

Arten dvärgpipistrell skildes till exempel år från arten sydpipistrell på grund av olikartade ljudfrekvenser. Fördröjningen mellan en skrikpuls och det under tystnadsperioden mottagna ekot från samma puls analyseras, vilket ger information om avståndet till hindret. När ekot har samma frekvens som då skriket skapades, betyder det att föremålet bytet är orörligt. Byten identifieras som rörliga, sedan fladdermusen analyserat dopplereffekten i en följd av mottagna ekon.