Hästens roll i samhället genom tiderna

Avsnitt 3 · 50 min · Om hästar som avlats fram av människan och hästar som naturen format. Klum om sina upplevelser som naturfotograf. Equus - världens hästar Om hästens miljonåriga historia och hästar från jordens alla hörn. Spara till min sida. Hästens ursprung. Om programmet För ca 45 miljoner år sedan fanns Eohippus, gryningshästen, anfadern till dagens alla hästar. Produktionsår Tillgänglig till 14 oktober Internationell titel Equus - Story of the horse. Talat språk Engelska. Undertexter Svenska. Programledare Niobe Thompson. Dela programmet. Pedagogiskt syfte Utbildningsnivå: Allmänbildande. Skolämne: Biologi, Djur och natur. Arbetsmaterial Vi har för närvarande inget arbetsmaterial för detta program. Dock har hästen använts av arméer i bland annat Afghanistan så sent som när Ryssland invaderade landet. Man vet inte varför människan kom på idén att rida hästarna. Teorier har lagts fram om att renskötarna hade ridit renarna och på så vis även satt sig på hästen men inga konkreta bevis finns för detta, förutom sadlar från nomaderna som kunde använts enbart på renar eller tillverkats i hopp om att kunna tämja hästen så småningom.

Den mest sannolika teorin var att boskapshållarna insåg fördelen med att sköta hjorden från hästryggen då hästen var snabbare än människan. Människan inte hade lika stor uthållighet och kunde därför driva boskap under både längre tid och längre avstånd. Släpor, vagnar och kärror utvecklades för att kunna utnyttja hästen till packning och resor för flera personer samtidigt. Men framförallt ökade även krigföringen när man kunde transportera vapen och rida hästarna i strid, och de hästar som var för små för att ridas kunde nu användas som dragdjur. Utvecklingen av vagnen ledde bland annat till att nya platser kunde koloniseras. Egyptierna koloniserade bland annat dalgångarna vid Eufrat och Tigris. Ekerförsedda hjul på vagnar har funnits sedan f. Kr i Mesopotamien. Egyptierna hade avancerade häststridsvagnar som kördes med tvåspann redan f. Kr och under talet f. Med hjälp av vagnen spreds även kelterna i Europa. När hästkulturen utvecklades uppfanns även bett , sadlar och olika slags seldon som körselar och träns.

Runt år f. Sannolikt märkte man att hovarna växer på hästarna och att hästar med för långa hovar fick svårt att gå. Det var hettiterna som först började med omfattande hästvård. Dokumentationer har även visat att man redan på talet f. Det som är mest intressant var att man hade kunskapen att utfodra hästen efter den mängd träning eller jobb hästen genomförde, för att på så sätt hålla dem i perfekt kondition. Under medeltiden hade hästaveln kommit så långt att man nu utan problem kunde avla fram olika typer av hästar, bland annat den kraftiga och välkända stridshästen destrierhästen , även mer allroundtyper som courserhästen eller den lätta ridhästen palfreyhästen utvecklades. Under den här tiden fanns fortfarande inte begreppet hästraser utan man avlade fram typer som fick sitt namn efter sina egenskaper, uppfödaren eller området de kom ifrån. Medeltiden var då utvecklingen skedde fort, även inom hästhållningen. Under medeltiden utvecklades ridkonsten och bland annat anses de högra skolorna, de stegringar på kommando och högtflygande språng som utförs vid Spanska ridskolan i Wien , ha utvecklats då.

Sadlarna blev bättre och bekvämare, och man utvecklade bättre bett , hästskor , sporrar och stigbyglar. Efter medeltiden började även aveln att inriktas på olika hästraser, och hästhållning i både teori och praktik var så gott som fulländad. Prov på ridkonst och hästarnas mod, styrka och snabbhet prövades i kapplöpningar och tornerspel. Ända sedan hästen först domesticerades för ca — år sedan har människan insett fördelen med att använda hästen inom krigföringen. Hästen hade nästan alltid en vital roll i utbredningen av våra mäktigaste och största civilisationer. På en del ställen hade hästen fortfarande inte domesticerats och det bör ha varit en ganska skrämmande syn att se kejsare och soldater rida och tämja dessa vilda hästar, vilket underlättade för arméerna att inta städer och hela områden. Hästen användes i kriget ända fram till andra världskriget innan arméerna började använda stridsvagnar och snabbare fordon. Från omkring f.

Omkring f. Hurriterna använde hästar som dragare till stridsvagnar, och de hästägande utgjorde hurriternas högsta klass marjanni. Skyterna som räknas som de första och främsta hästfolken stred från hästryggen med hjälp av pilbågar, något som krävde stor säkerhet och balans. Hästen hade en betydande roll under talet f. Bland annat utvecklades de första typerna av häst som var framträdande lika i typ, utseende och karaktär. De persiska arméerna använde sig främst av en häst kallad niceahäst , den användes även av den babyloniska armén. Niceahästen var en stark och tålig häst som troligtvis hade sitt ursprung i spanska hästar och den stora, tunga europeiska skogshästen. Detta visar att perserna hade kunskap inom hästavel och hur man kunde få fram olika egenskaper hos hästar. De niceanska hästarna var troligtvis större än sina föregångare och otroligt starka.

Den första hästen

Kanske var de även hetlevrade då de hästar som hittats i utgrävningarna hade skarpa bett för att kunna kontrolleras av perserna. Niceahästen skulle bli den första "hästrasen" som avlades för typ och användning och var den mest eftersökta hästen av både nomadiska stammar, grekerna och romarna. Niceahästen fick sitt namn efter staden Nicea i Turkmenistan där den först avlades. Även om begreppet hästras inte skulle finnas till förrän om 2 år var detta prototypen till all dagens hästrasavel. Niceahästen försvann så småningom genom utavel med andra hästar när efterfrågan på andra slags hästar ökade. Hästsporten härstammar från perserna och Indien då man organiserade kapplöpningslopp och spelade en tidig variant av hästpolo. Hästar blev även vanliga som hedersgåvor. I provinsen Medien höll perserkonungen betesmark för 50 hästar och armenierna gav honom upp mot 20 föl varje år. Cilicierna donerade även de en vit häst för varje dag under kalenderåret.

Just vita hästar spelade en framträdande roll i persernas religion och i deras ceremonier. Ljusets gud Mithras kallades "de vida ängarnas herre" och avbildades oftast körande en vagn som drogs av 4 vita, odödliga hästar som var skodda med guldskor och uppfödda på ambrosia. Vita hästar offrades ofta till hans ära. Kommunikation utvecklades även med hjälp av hästar under det persiska riket. Perserna var de första som använde postbud som red mellan olika städer för att lämna bud och meddelanden. Även mongolerna utvecklade ett liknande system år senare, fast de hade då både stigbyglar och bekväma sadlar, vilket perserna inte hade. Galopp eller skritt bör ha varit att föredra för kurirerna, istället för trav som är en väldigt stötig gångart. Det är även mycket troligt att man då utvecklade avel på hästar med andra gångarter som var bekvämare att rida i än de naturliga gångarterna. En del arkeologiska fynd från den här tiden har visat hästar som ser ut att gå i passgångsliknande gångarter.

Hästen hade ingen central roll i Kina förrän flera tusen år efter att hästen tämjdes, trots att domesticeringen av hästen troligtvis skedde i Asien och det fanns stor tillgång till hästar både på de mongoliska stäpperna och i de större öknarna i mellersta Asien. Inte förrän under talet f. Däremot var kineserna ett praktiskt folk som hade förmåga att organisera och styra och istället för att utveckla själva hästhållningen eller hästaveln så skedde i stort sett alla förbättringar av seldon och utrustning i Kina.

Om programmet

Kineserna uppfann bland annat hintertyget, en rem som hjälper vagnshästen att bromsa tunga vagnar med mycket last. Kineserna utvecklade även den enkla bröstselen och lokselen som gjorde att hästen kunde använda sin styrka optimalt för att dra vagnarna. Sedan man utvecklat ridkonsten och aveln i landet uppfann kineserna även en svansrem för att hålla sadeln på plats. Alla dessa uppfinningar används än idag under körning och ridning. Trots att hästen inte var viktig för kineserna hade man utvecklat avancerade vagnar redan på talet f. De utvecklade då en teknik för att köra hästarna i tandem, med den ena hästen bakom den andra för att minska belastningen på varje häst och för att kunna komma fram fortare på vägar där det inte fanns gott om plats. Under Qindynastin f. En del vägar var breda nog att rymma tre vagnar i bredd, och det fanns även speciella omkörningsfiler för hästekipagen. Under talet f. Det vagnsburna ekipaget var mycket långsammare än beridna arméer och hade dessutom svårare att ta sig fram i terräng.

Med hjälp av kunskap om hästavel och hästar som hämtats i bland annat Mongoliet började man avla fram stridshästar och från och med mitten av talet f. Efter att hunnerna försökt att tränga djupt in i landet skickade kejsaren sändebud till Baktrien och Fergana för att köpa avelshästar av en speciell typ som kallades "Samarkands gyllene hästar". Dessa ferghanahästar var avkommor från den gamla persiska niceahästen och kallades även himmelska hästar, eller "hästarna som svettas blod". I själva verket hade dessa hästar en parasit under huden som orsakade en liten blödning i varmt väder, vilket syntes som ljust rosa fläckar i pälsen när blodet blandades med hästens svett. Kineserna fick slåss hårt för att få att köpa Ferghanahästarna. Kineserna skaffade även hästar från Turkmenistan och Syrien. Mest eftertraktade var hästar med en metallisk glans i pälsen som fanns hos de turkmenska hästarna och Ferghanahästarna som var förfäder till dagens achaltekeerhäst som fortfarande innehar den metalliska guldglansen.

Dock var kinesernas kunskaper i hästavel inte lika utvecklade som i övriga Asien. Fölen som föddes av de importerade hästarna höll inte alls lika hög klass. För att få tag på ytterligare avelsmaterial och lära sig mer om avel skickades upp mot tio handelsdelegationer till Mellanöstern mellan år och f. Man hade bland annat med sig sidentyger , jade och korall för att byta till sig hästarna. Allt fungerade väl tills en av handelsdelegationerna blev avrättade av Ferghanas regent som även beordrade exportförbud av Ferghanahästarna till Kina. Som hämnd skickade den kinesiska kejsare Wu Ti ut en armé för att med våld beslagta de himmelska Ferghanahästarna. Efter en vandring på över 4 km och hårda strider lyckades Kinas armé beslagta ca 3 hästar. Under Tangdynastin på talet e. Med hjälp av kejsarnas nya armé lyckades Kina bre ut sig över Asien och fler handelsvägar öppnades till och från Kina. Den tidigaste berättelsen om krigföring till häst berättades av den grekiska Homeros i Iliaden.

Homeros skriver där om avancerade tekniker, bland annat de två hjältarna som stred med hjälp av vagnar, dragna av två hästar. Grekerna avgudade även hästar, bland annat genom legenden av den bevingade hästen Pegasos och stridsguden Ares som före soluppgången åkte en vagn dragen av fyra vita hästar som var symbol för den högsta renheten. Grekernas storhetstid räknas ha börjat runt år f. Tack vare detta kunde nu det antika Grekland breda ut sig. Grekerna hade då använt sig av hästen i ca 1 år, sedan talet f. Bevis på detta har hittats i mykenska gravar och på krukor och urnor som daterats till f. Hästen användes som dragdjur istället för riddjur och grekernas nationalsport var kapplöpningar med häst och vagn. De få hästägare och hästuppfödare som fanns i Grekland drömde oftast om att få fram en vinnare till de olympiska spelen. Grekland har dock aldrig varit speciellt lämpligt för hästuppfödning och uppfödarna fick förlita sig på importer som korsades med inhemska hästar, framförallt hästar från Tessalien.

Den största influensen kom från orientaliska ökenhästar och bland annat ferghanahästarna. För att öka storleken på hästarna utavlades de även med persiska hästar. Alexander den stores far Filip II av Makedonien importerade 20 ston från skyterna och Alexander själv krävde vid ett tillfälle perserna på 50 hästar. Trots detta blev inte medelhöjden hos hästarna högre än den nuvarande högsta tillåtna mankhöjden för ponny som ligger på cm. Innan den grekiska erövringen hade Grekland inget större kavalleri, eller någon större kunskap om hästavel och krigföring till häst. Hästarna användes nästan uteslutande för att dra vagnar med vapen eller soldater och grekernas hästar var ofta alldeles för små för att man skulle kunna rida dessa. När perserna skulle drivas tillbaka var man i stort behov av ett smidigare kavalleri, mycket på grund av den bergiga terrängen i Grekland som gjorde framkomsten med häst och vagn mycket svår. De beridna soldaterna hämtades från de högre samhällsklasserna i städerna, då dessa var de enda som enligt lag fick hålla sig med häst och där ridkonsten ingick i de yngre männens utbildning.

Trots den knappa kunskapen om hästar lyckades grekerna skapa en armé och utveckla en stridskonst som skulle bli den mest framstående i världen. I och med att krigföringen till häst fick sådana stora framgångar så utvecklades även ridkonsten. Den grekiska filosofen, soldaten och forskaren Xenofon ca — f. Hans stora verk, handboken Kavallerikommandören , visade hur grekerna insåg kavalleriets betydelse i krigföringen. Beridna soldater användes både som spanare och som anfallare. Efter Greklands storhetstid skulle romarna följa i deras fotspår och börja erövra Europa. Precis som grekerna var romarna inget stort hästfolk utan hästarna användes som dragdjur och packdjur. Romarna hade även kapplöpningar med vagn, liknande de tävlingar som grekerna anordnade. Dock var det enbart de rikaste i Rom som höll sig med häst och vagn. Men romarna hade större kunskap om hästavel och uppfödarna avlade hästar som användes till många ändamål. Bland de olika typerna märktes främst veneticus jakthästen , celer equus kapplöpningshästen , bellator equus krigshästen , itinerarius och manuus drag- och körhästar och en mycket stolt och högt prisad paradhäst som kallades cantherius , som travade med höga benlyft.

Denna trav skulle även ingå i renässansens klassiska ridtraditioner och ingår än idag i klassisk dressyr. Den kallas passage och är en väldigt samlad trav med högt steg. Enligt traditionen återvände de romerska kejsarna i en triumfvagn dragen av upp till 10 paradhästar eller ridande på dessa i en högt samlad passage om de hade vunnit sin strid. Utöver dessa typer avlades även hästar till lättare jordbruk och till cirkus. Cirkusen utvecklades med de romerska gladiatorspelen där publiken även underhölls med svåra och farliga trick mellan striderna. Många av dagens cirkusnummer härstammar från de romerska gladiatorspelen. Under själva spelen kunde gladiatorn som kämpade från hästryggen ställas mot både lejon , tjurar och till och med elefanter. Även tjurfäktningen i Spanien och Portugal har utvecklats ur gladiatorspelen. Under romarrikets storhetstid skulle varje distrikt tribus ställa ryttare celeres till förfogande för landets armé. Armén delades upp i olika förmögenhetsklasser där ryttarna var de högst betalda och högre stående klasserna.

Förutom sina militära plikter fick ryttarna även domarämbeten i landet. Efter de puniska krigen f. Det romerska kavalleriet var då upp till en tredjedel av romarnas totala styrka. Bland annat märktes det under erövringen av Storbritannien år 54 f. Romarriket skulle inte falla förrän under talet e. Detta slag skulle dock leda till att de tyngre kavallerierna över hela Europa utvecklades. Under talet e. Detta skulle ha en betydande påverkan av Europas kultur och civilisation och bland annat inflytandet av arabiskt blod i Europas hästar. Men under många århundraden var de muslimska araberna inte särskilt intresserade av hästar utan hade främst byggt upp ett kavalleri med kamelryttare. Araberna hade bland annat tjänat som kamelskötare under Alexander den store. Men under talet e. Under inflytandet av profeten Muhammed skulle intresset för hästavel öka under slutet av talet och förutsättningarna för den islamiska expansionen ökade när kavalleriet kunde nyttja hästar istället för kameler.

Med hjälp av arabernas framfart spriddes även det arabiska fullblodet. Inom Islam hade hästskötare och hästuppfödare en viktig roll i den muslimska traditionen och hästen räknades som "den yttersta välsignelsen". I Europa behövde man nu ett starkt försvar mot de muslimska kavallerierna för att försvara sin kristna tro. Men invasionen av Spanien av de moriska styrkorna från norra Afrika år försvårade utvecklingen av kavalleriet och enbart kungen och hans livvakt som fick sitta till häst under eventuella strider. Den frankiske Karl Martell skulle bli den som skulle upprätta ett kavalleri till slut. Karl Martell var " maior domus " rikshovmästare hos kungen av Gallien och skapade ett kavalleri som ställdes i centrum. Ryttarna var tungt bepansrade och bildade en "vägg av stål" som var tillräckligt stark för att stå emot morernas angrepp. Karl Martell skulle även utveckla aveln av stridshästen genom att korsa de europeiska primitiva Skogshästarna med de arabiska hästar som man beslagtagit från de muslimska kavallerierna.

Karl Martells sonson Karl den store skulle så småningom fortsätta med samma kavalleri som Martell. Morerna efterlämnade tusentals hästar av arabiskt ursprung och även ett stort antal av den fullblodiga nordafrikanska berberhästen. På talet skulle utvecklingen av Europas hästar förändras ytterligare efter att mongolerna, ledda av Djingis khan , intog Europa. Mongolerna hade med sig primitivare och mindre hästar som utvecklats ur den mongoliska vildhästen Przewalski och mongoliska ponnyer. Mongolernas arméer bestod helt av ryttare och den 10 man starka armén var beroende av hästar. Hästarna användes inte bara som riddjur och stridshästar utan även för att transportera mat och stona gav mjölk och kött. Varje soldat hade upp till fem hästar som de bytte ut efter vägen vid behov. Under erövringarna korsades även deras hästar med större ridhästar som de arabiska fullbloden och andra orientaliska ökenhästar. Det stora antalet hästar var inte bara en nödvändighet för armén utan även en väl planerad strategi då det fick armén att se större ut än den egentligen var.

Mongolernas välde varade i ca år från till Deras imperium sträckte sig från Java i Indonesien och Korea till Polen. Den kinesiska generalen Yeh-Lu Tsu sade: "Deras rike vanns från hästryggen men man kan inte regera från hästryggen". Efter mongolernas återtåg ur Europa hade de europeiska häststammarna kraftigt influerats av både ädelt orientaliskt blod från Mellanöstern som mongolerna hade haft med sig och även primitivare mongoliska och kinesiska ponnyer.

Vad används hästen till förr

Europas riktiga storhetstid skulle dock följa med upptäckten av Amerika av Christopher Columbus är I och med upptäckten av den nya världen skeppades ett stort antal spanska conquistadorer över till Nord- och Sydamerika och med sig hade de sina berömda spanska hästar. De spanska hästarna var ingen enskild hästras eller typ utan flera olika sorters hästar som hade inslag av orientaliska ökenhästar och de berberhästar som förts till Spanien med de invaderande morerna över år tidigare. Dessa hästar användes bland annat för att bygga upp stuterier och rancher i Amerika. Men främst var de spanska hästarna den största orsaken till spanjorernas framfart. De infödda indianerna hade aldrig sett hästar förut då hästarna inte hade existerat i Amerika på över år efter att dessa helt hade dött ut, och de infödda var således rädda för hästarna och troligtvis ännu mer för ryttarna som kunde tygla djuren. De sydamerikanska indianerna har bland annat dokumenterat de spanska soldaterna och hästarna som "tvåhövdade gudar" och offrade både mat och människor för att skonas från de ofta grymma conquistadorerna.

Antalet hästar som fördes till Amerika ökade drastiskt under de kommande åren och många av dessa hästar rymde eller släpptes helt enkelt ut på stäpperna efter att bättre hästar hade skeppats över eller utvecklats vid stuterierna. Dessa förvildade hästar bildade snart hjordar på stäpperna och i bergen som utvecklades olika beroende på var de hamnade. Den mest kända av dessa är den vilda mustangen. De spanska hästarna bar även på starka färg-gener och var ofta tigrerade eller skäckar , något som var ovanligt hos andra hästar. Dessa färger har gått i arv hos bland annat Appaloosan och den amerikanska painthästen. Spanjorernas erövring av Amerika var början på européernas kolonisering av världen. Kolonialismen hade dock sin storhetstid under talet. Med hjälp av nybyggarna bosattes och befolkades öar och länder som tidigare varit relativt okända för européerna. Även hästarna spreds på det viset. Öriken, som exempelvis Indonesien , hade ingen egen hästavel, utan de få hästar som fanns där hade importerats från Japan , Korea , Kina eller Mongoliet , och de flesta hade ingen kunskap av avel, så de lokala stammarna var oftast av låg kvalitet.

Holländarna intog Indonesien som koloni och förbättrade de lokala ponnystammarna med hjälp av holländska hästar och importerade arabiska fullblod. Australien hade även varit ett land helt utan hästar innan ön bosattes. De få hästar som fanns där var importerade från Indien, Mellanöstern och södra Europa innan det blev en engelsk koloni. Då engelsmännen hade utvecklat det engelska fullblodet importerades dessa i stor skala till Australien. Även varmblodshästar och ponnyer importerades till ön men det torra och varma klimatet gjorde att Australien var olämpligt för uppfödning av de brittiska raserna. De flesta australier levde på boskapsskötsel och därför utvecklade man istället en typisk boskapshäst som kallades Australian Stock Horse. I likhet med de amerikanska vilda mustangerna utvecklades även hjordar med vilda hästar, så kallade brumbys , i Australien med hjälp av förrymda eller frisläppta hästar. Även Afrika koloniserades kraftigt av både Storbritannien, Frankrike och Holland och många hästar importerades till kolonierna.

Afrika hade inga egna hästar utöver den nordafrikanska berberhästen och importerade arabiska ökenhästar från Arabiska halvön. Med hjälp av de europeiska hästarna kunde man nu utveckla andra raser som anpassades till klimaten i Afrika, bland annat utmärks den sydafrikanska boerhästen. Efter kolonitiden i Amerika utvecklades USA till ett land där den största näringen bestod av boskapsskötsel. Cowboytraditionen växte sig stark och med detta utvecklades även hästarna och ridkonsten. Långa dagar i sadeln krävde hästar som hade uthållighet, de skulle vara snabba och vändbara vid behov. Bland annat utvecklades quarterhästen och sadlarna som tillverkades var bredare och mjukare för att både ryttare och häst skulle kunna ha det bekvämt under långa arbetsdagar. Hästarna användes även för att dra vagnar när nybyggarna förflyttade sig och vilda hästar tämjdes och avlades av indianerna för att utveckla hästraser som appaloosan eller painthästen. Det var under den här tiden som Westernridningen utvecklades och även sporter som Rodeo.

De spanska conquistadorerna införde inte bara hästar i Nya världen utan introducerade även boskapsskötsel till den ursprungliga befolkningen i både Nord- och Sydamerika. De spanska nybyggarna byggde rancher bland annat i Mexiko och Argentina. I första hand bedrevs boskapsskötseln för att producera läder men den snabbt ökande befolkningen gjorde att efterfrågan på kött ökade drastiskt. För att klara av att sköta de ofantligt stora hjordarna fick många män jobb som boskapsskötare på de växande antalet rancher. De kallades cowboys och deras största hjälpmedel var hästen. Från början fångades många av de vilda mustangerna in för att tämjas och tränas till att driva boskap. Många av dessa mustanger blev ganska brutalt tämjda och inridna av speciella inridare som kallades " broncbusters ". Efter amerikanska inbördeskriget — infördes större och tyngre boskap vilket även gjorde att hästarna utvecklades för att bli starkare. Bland annat utvecklades den oslagbara och vanligaste boskapshästen, quarterhästen.

Boskapshästarna avlades så småningom för att sköta olika delar av skötsel och den mest flexibla kallades för "the cutting horse", och de hade en bra förmåga att skilja olika enskilda individer från hjordarna. Lika högt på rangskalan stod "the roping horse" som kunde placera sig i precis rätt läge för att en cowboy skulle kunna träffa rätt med sin lasso. Hästarna kunde även ta spjärn med hovarna mot marken för att kunna få stopp på det infångade djuret.

Sätt på hästar förr korsord

Cowboys hade även en speciell natthäst som var speciellt uttagen för sina förmågor att jobba i mörker och som var mer säkra på foten. Efter införandet av hästen av de spanska conquistadorerna bildades stora hjordar med förvildade hästar över hela Nord- och Sydamerika. Redan dokumenterades de första hjordarna av vildhästar i norra Mexiko. För prärieindianernas del brukar man datera deras hästkultur mellan talet och talet. Men de flesta indianstammar började med hästar långt senare. De första stammarna som använde och avlade hästar var pueblostammarna i Mexiko då de levde i ett relativt hästrikt område. De flesta stammarna som levde i norra USA och Kanada skulle dock inte använda hästar i större utsträckning förrän under den första delen av talet. Den största anledningen till att indianerna började använda hästar var den ökade säkerheten när de skulle jaga buffel. Bufflarna var en viktig tillgång till indianerna och gav stammarna både mat och hudar som användes till kläder, mattor, rep och viktigast av allt, hud till att bygga väggarna i sina tält, så kallade tipis.

Indianerna insåg snabbt att det var både lättare och säkrare att jaga bufflarna till häst än till fots. Hästarna innebar även att indianerna kunde flytta sina läger mycket snabbare och människan slapp bära alla de tyngsta ägodelarna. Under talet hade indianernas häststatus ökat kraftigt. Det uppskattades att av de prärieindianerna ägde hästar. Stammar som Nez Perce besatt en stor kunskap i hästavel och man har bland annat dem att tacka för den prickiga appaloosan och deras officiella ras, nez perce-hästen. Man beräknade Nez Perce-stammens hästar att uppnå ett antal av ca 12 djur. Även stammar som Umatilla och Cayuse hade stora hjordar med ca 11,7 hästar per person. Cayuseindianerna avlade även de fram en egen officiell ras, cayuseponnyn.